Har du någon gång sett en bra fotbollsmatch på TV? Du vet hur det är. I goda vänners lag ligger man och slappar i soffan med något gott att dricka, medan de smarriga snacksen skickas varv efter varv runt bordet. Vid mål eller misstag, förbrukas överskottsenergin som tillförts. Eller en promille av den. Soffdvalan lämnas genom intensiva upphopp med påföljande rop likt: ”Passa bollen ditt ego!”, ”Kom igen, spring lite fortare din latmask!” eller ”Vakna grabben, ut på högerkanten, ut på högerkanten!” Därefter intas på nytt ”bakstupa sidoläge” medan man greppar en handfull då snacks-skålen åter passerar.

Många människor på arbetsplatser, i familjer och elever på skolor, beter sig likt fotbollsfantasterna i soffan. De följer skeendet med blicken, studerar tillvaron och då och då flyger de upp för att kommentera hur andra borde handla annorlunda, kämpa hårdare eller samarbeta mera.

Väl sittande i soffan, är det lätt att glömma att fotbollsspelarna på den breda platt-teven ger allt, sliter och pressar sig själva till det yttersta. De tränar lika många timmar om dagen som vi jobbar, varje dag, hela veckan. Dessutom sover de fler timmar än oss för att orka med den hårda belastningen på kroppen. Och vad gäller deras disciplinerade födointag, skulle de flesta av oss vända på klacken efter endast en titt på matsedeln. Priset de betalar för sin framgång är enorm. Ändå hoppar du och jag, skrikande upp ur soffan och kräver att de ska kämpa hårdare, tänka klarare och leverera ett ännu bättre resultat. Saken är ju den, att medan de vigt sina liv åt att skapa de bästa resultaten i matcherna, softar vi i soffan, ljusår från verkligheten på planen.

Livet är fullt av matcher, situationer som utmanar till engagemang, om man vill njuta framgångens välsmakande arom. En framgång är, när din egen värdering av vad som är glädje och mening i livet uppnås. Varje arbetsplats, skola och familj befinner sig i match eller träningsläge. Fler eller färre satsar på positiv utveckling och andra ”ligger i soffan” och ”skriker” på de andra om hur de borde göra.

Alla vill vi jobba på världens bästa arbetsplats, gå på världens bästa skola samt leva med världens bästa relationer. För att vinna denna framgång, denna match, behöver vi vara en del av dem som försöker, som gör mer än vi bör, som gör mer än vi talar om att man själv och andra borde göra.
Det är dags, att snöra på sig fotbollsskorna, kliva ur soffan, och jogga in på planen, för att göra en insats i matchen om världens bästa arbetsplats, skola och relationer!

Våren har börjat ta fäste och naturen påminner på alla sätt om att sommaren är nära. I det gröna frodas livet. Insekterna, som än en gång överlevt vintern, dyker upp som från ingen stans. Bland alla jobbiga sommarinsekter, från blodsugande mygga till irriterande fluga, finns dock en som är viktig för att sommarfriden till fullo ska infinna sig. Nämligen gräshoppan, och dess sköna gnisselljud, de där ljumma sommarkvällarna. Är kanske du också en av dem som fångat några av dem och satt dem i en liten burk?

Om man sätter gräshopporna i en glasburk med ett genomskinligt lock kan man utföra ett intressant test. Buuh! Skräm gräshopporna genom ljud och rörelse. De gör då kraftfulla hopp uppåt för att lämna burken. När de hoppar, slår de huvudena i det osynliga locket. Efter att proceduren har genomförts några gånger, slutar gräshopporna att hoppa. Därefter plockar man av locket. När man på nytt skrämmer gräshopporna, sitter de ”snällt” kvar. De har ju lärt sig att det inte tjänar någonting till att hoppa.

Vi människor sätter ibland osynliga lock över varandra. Tankar, värderingar och osanningar vilka blir likt lock, begränsningar i vårt sinne. Lock vi slår i när vi försöker göra något nytt, något annorlunda, något som ingen i vår omgivning gjort förut.
Vi kan inte se locken och inte heller förstå dem. Vi vet inte om det är en visdom eller en fördom, någon annans generöst delade erfarenhet eller en önskan om att inte heller vi ska lyckas med det denne någon misslyckats med. Dock har vi alla upplevt och vi har alla påverkats av, de där genomskinliga locken, vi ogreppbart dunkat skallen emot. Tillfällen då vi försökt ta steg framåt och vidare i den tillvaro vi hoppas är en möjligheternas värld.

”Det går inte, det kostar för mycket, det misslyckades sist, haha vem tror du att du är”… är populära slogans som genomsyrar vårt samhälle på alla plan och i alla riktningar.

När jag skulle starta företaget Visionsfabriken, sade nio av tio att det är svårt, nära omöjligt, att jag inte besatt kunskaper och erfarenheter nog att lyckas. Smällarna smattrade mot skallen så fort mina tankar blev ljud. En av tio sa dock att det är klart du kan det, kom ska jag lära dig! Som tur var, var jag dum nog, att lyssna på den ene framför de nio. Visionsfabriken är inne på sitt sjätte år och både rullar och växer stadigt. Det är vår, det frodas, jag är så glad att jag inte slutade hoppa.

Kanske är det dags för liv och grönska på ett nytt område i ditt liv? Kanske är det dags att lämna den ibland trygga glasburken, med de andra icke hoppande ”grässittarna”? Dags att samla kraft, mod och göra det där locksprängande hoppet ut i en värld där den bästa uppfinningen finns kvar att uppfinna, den vackraste tavlan finns kvar att måla, relationer kan repareras till toppskick, drömmar blir verklighet, en värld där det går, vi har råd, tredje gången gillt! Är din slogans melodi.

Jag blev väldigt berörd då jag hörde en pappa berätta om livsutvecklingen hos sina tre barn. Hans två äldre barn var från tidig ålder stjärnor i skolan med goda resultat på alla prov. Läxorna klarades av i en handvändning och till varje utvecklingssamtal kunde de som föräldrar se fram emot att njuta lovorden om sina barn. Den yngsta dottern, vi kallar henne Lea, hade det däremot desto svårare. Tiden att göra läxorna gav en smak av evigheten och omprovens frågor kunde hon utantill, men tyvärr inte svaren. Fadern beskrev hur de vid vissa tillfällen gjorde delar av läxan åt sin dotter, för att hon skulle få ha med sig en färdig läxa till skolan då och då. Som mamma och pappa hade de ont i magen både inför och efter Leas utvecklingssamtal. Besked om Leas svagheter och otillräcklighet var det enda att vänta. Hur skulle de kunna rädda självkänslan hos sin dotter och hjälpa henne att hålla modet uppe? Hur skulle de som föräldrar kunna ge sin älskade dotter ett liv med självförtroende och livsglädje?

Livsdrömmarna hos de äldre syskonen spirade medan Leas följde brandmansstångens färdväg.
Men det fanns en sak som gav Lea inspiration och självkänsla. När det gällde barnpassning var hennes självförtroende starkt. Lämnade man en skrikande bebis till henne så fick den ro. Hade någons barn en gång haft Lea som barnvakt var det bara hon som gällde framöver. Ingen kunde imponera som Lea när det gällde att ha känsla för barn. 


Åren gick och den nämnde faderns barn gick vidare från den ena årskursen till nästa och snart hade de nått vuxenlivet med fina utbildningar och spännande jobb. Fast inte Lea, hon kämpade fortfarande med att slutföra sin grundutbildning. Samtidigt som hon slet med skolan, fortsatte hon att ta de barnpassningsjobb hon kunde. De pengar hon fick in var små jämfört med hennes syskons löner och till råga på allt fick hon av både ”lyckade” syskon och vänner stå ut med förlöjligande kommentarer om barnpassning. Det var ju inget riktigt jobb.

Men för Lea var barnpassning det bästa som fanns. Hon gjorde det alltid så bra hon kunde. År efter år utvecklade hon sin talang. Det positiva ryktet lät inte vänta på sig och spreds över stan.

En dag hände det Lea knappt kunnat drömma om. Till staden flyttade en välbärgad sportstjärna, som behövde en barnflicka. I sitt sökande fick han snart höra om Lea. Han tog kontakt och Lea tackade med ett tjog fjärilar i magen ja till en träff. Sportstjärnan sa inledande att han hade hört att hon var stans bästa barnflicka och väntade inte med att ställa den magiska frågan. – Vill du jobba med mina barn? Lea svarade omedelbart; – Ja! Men stötte på patrull då stjärnan frågade om hon hade körkort. Med en obehagskänsla i magen svarande hon; – Nej, tyvärr, men jag håller på att spara pengar till det! Utan körkort kan du tyvärr inte jobba för mig, sa stjärnan. Med känslorna rusande över det okända slutet på denna fantastiska öppning, sa Lea, att hon skulle skynda på körkortsprocessen så mycket hon kunde. Medan hennes tankar desperat snurrade kring hur hon snarast skulle kunna få tag i ett körkort, avbröts hon då hennes drömarbetsgivare på nytt ställde frågan; – Vill du jobba för mig? Utan att förstå sig på situationen svarar hon instinktivt; – Ja! 
Berättelsens klimax uppstår när sportstjärnan på nytt säger att han hört mycket gott om henne. Därefter plockar han fram 75 000 kr ur bakfickan och säger; – Gå och ta ett körkort och kom sen och jobba för mig.


Jag behöver knappast berätta att Lea i jämförelse med både syskon och gamla klasskamrater snart satt på det finaste kontoret, hade den dyraste tjänstebilen, men bäst av allt, njöt av att ha fått sitt absoluta drömjobb!
Lyssna till dina drömmar vare sig de är statusladdade eller ter sig skrattretande i din omvärlds öron. Vem är du? Vad tror du på? Och vad vill du satsa ditt liv på?

Leas väg till drömjobbet gick via en seriös inställning till skola, de jobb hon hade för stunden samt ett kontinuerligt slipande på den unika ”Leas” talang och egenskaper.
Du och jag kan göra detsamma! Och vem vet var det kan föra oss…!

Under en ledarskapsutbildning fick jag prova på en spännande teambuilding-övning.
Slumpvis indelade i grupper, skulle vi under en begränsad tid bygga ett högt torn med hjälp av några spagetti, en snörstump och en bit tejp. På toppen av tornet skulle man placera en marshmallow. Den grupp som byggde det högsta fristående tornet mätt upp till marshmallowtoppen skulle vinna.
Mitt lag bestod av två ingenjörer, en lärare, en sjuksköterska och jag själv. Med min tekniska gymnasieutbildning och efterföljande studier och erfarenheter av ledarskap, kommunikation och motivation, hade jag en stor förhoppning om att vi skulle vinna tävlingen. Och så blev det! Trots många bra lag lyckades vi ta hem segern. Vårt torn blev 59 cm högt! Något som däremot förundrade mig var hur några lag med liknande kompetenssammansättning gick i mål med sina marshmallows placerade endast 5 cm över golvet på en hög ihopkrafsat byggmaterial. Tidsbegränsningen skapade både utrymme och stress för arbetet i grupperna. Utrymme som gjorde att många idéer kunde delas och samtidigt en stress som gjorde det svårt att enas om vilken konstruktion gruppen skulle välja att använda. Detta ledde till blandade resultat i de deltagande grupperna.

Stolt åkte jag hem från utbildningen med en rolig teambuilding-erfarenhet i bagaget. Några veckor senare testade jag övningen på yngre tonåringar under en elevrådsutbildning. Mitt självförtroende knäcktes då skoningslöst när ett lag byggde ett torn på 79 cm! Att bli så utklassad av ett gäng ungdomar som nyligen lärt sig multiplikationstabellen sved på djupet. Hur kunde vårt lag med sin höga kompetens förlora mot ett gäng ”outbildade ynglingar”?
Jag som självsäkert hade trott att mitt lags rekord skulle stå sig länge nog att ta plats i morgondagens historieböcker!
Då jag hade rekordet, förträngde jag det som nu istället blev en användbar ursäkt.
Under den tidigare utbildningen hade jag nämligen fått höra att förskolebarn uppnått lika höga resultat som ett lag bestående av VDs. Hur kunde det ha skett? Tydligen uppnås en multiplicerande kreativitet då människor med olika personligheter, bakgrund och erfarenheter bildar ett team.
Oliktänkandet, som skulle kunna upplevas som ett hinder för samarbete, blir istället nyckeln till framgång. När ett team med ett brett startfält av idéer lyckas nyttja principen om den kreativa spinoff-effekten, är succén nära.
Det är när varje idé får ta plats och värderas, som den multiplicerande faktorn tar vid. Varje tillvaratagen idé ökar den gemensamma erfarenhetsbanken. I denna process föds nya idéer som i sin tur öppnar upp olika kreativa tankespår.

Vikten av att brainstorming efterföljs av beslut kan inte nog poängteras. När ett team tillsammans går till beslut om handling, får de kreativa idéerna genomgå verklighetstestet. Oavsett framgång eller fall, kommer försöket öka erfarenheterna som ger nya idéer… som föder nya tankespår… som multiplicerar kreativiteten…som… hjälper dig att leva och agera med kreativitet som ett tillgängligt verktyg.

Dubbel kreativitet!
På slottets antika bibliotek brinner det i den öppna spisen. Framför den sprakande brasan står det två chesterfields fåtöljer, med ett schackspel upphöjt i sin mitt. Schacket, det högsta av spel, bjuder på spännande situationer som inte så sällan speglar en ledares vardag. Ena stunden ser framtiden ljus ut, möjligheterna är många och förhoppningarna stora. Man känner sig som kreativitetens mästare med sinnet fullt av spännande lösningar på hur visionen och målen om framgång ska förverkligas. Men plötsligt händer något oväntat på spelbrickan, och några i schacklaget får lämna planen. Inspirationen finns kvar men har tydligt dämpats. Lösningarna för den väntade framgången är färre men finns kvar i ett fåtal. Spelet fortsätter och man befinner sig i något som skulle kunna kallas schackets mellanläge eller vardagliga läge. Ansträngningen är ganska hög, kreativiteten känns begränsad, hur ska det sluta? Det är lätt att hamna i en defensiv och visionslös lunk. Man hoppas kunna skydda kungen, hålla drottningen vid liv och försöker samtidigt njuta något utav spelet. Just när du sitter och planerar kvällens måltid hör du motspelaren säga; schack matt! Du vaknar till som av ett blixtnedslag, och inser att spelet kanske är över. Du vill självklart inte förlora och då du intensivt stirrar på brädet över och över igen, försvinner allt runtomkring. Visst ska det finnas en väg ut och framåt! Efter en lång stund ser du möjligheten motståndaren har missat. Men du lyckas inte bara rädda kungen för stunden, utan ser också öppningen att samtidigt i dragen efter slå ut drottningen, ett torn och en häst. Wow! Läget har vänt! Med ny inspiration glömmer du bort allt vad kvällsmiddag heter, och spurtar framåt med liv i visionen och med en seger för ögonen!

Dubbel kreativitet, tänk om man kunde få ha det! Jag har många gånger befunnit mig i planeringsmöten, kreativa workshops eller konfliktsituationer där jag önskat att det fanns en överväxel av kreativitet att lägga i. Stunder då man ansträngt önskat att man kunde få knäcka idén som löser alla problem. När man nu hamnar i dessa kreativitetsfattiga stunder tror jag att det är två lägen man kan placera sig i för att boosta sin idéverkstad.

Det ena sättet är att befinna sig i ett avslappnat tillstånd i förhållande till sitt engagemang. Likt schackspelets inledningsfas. Ett tillstånd som lämnar utrymme och tid att tänka utanför de vanliga ramarna och den begränsande boxen. Semestern kan fylla en del av denna funktion.
Kanske minns du slutet av en lyckad semester, då du inför jobbstarten kände dig full av idéer och inspiration.
Vill vi vara kontinuerligt påhittiga behöver våra scheman innehålla stressfria partier som ger plats åt inventivt tänkande.

Det andra sättet är att ta några steg utanför sin komfortabla zon. Att låta sig utsättas för något som får sinnena att vakna till. Att anta en utmaning. Att välja att spela även om man inte vet om man kommer att vinna. För när vi möter en ny utmaning eller hamnar under press aktiveras en adrenalindriven och fokuserad kreativitet. Att agera under denna adrenalinkraft för länge kan bränna ut oss. Men samtidigt kan ibland just dessa skarpa ”schack-lägen” hjälpa oss att värdera verkligheten, öka sinnenas närvaro och tillföra den ibland saknade spänningen i livet.

Den dubbla kreativiteten finns att tillgå!
Aktivera den, ge den utrymme, och se hur den ibland bortglömda talangen åter infinner sig!

Plötsligt gör ett av de yngre lejonen en ansmygning mot de stora Eland-Antiloperna. Snart har avståndet kortats ner meter efter meter under några minuter av hög anspänning och adrenalinnivå hos både det jagande lejonet och hos mig som åskådare. Precis när situationen når klimax och tillslaget är nära, påminns både lejonet och jag om den tragiska verkligheten. Lejonens liv begränsas av djurparkens omgärdande 6 meters höga eltrådsförstärkta stängsel.

Fem år tidigare hade jag rest runt i Sydafrikas nationalpark Kruger och mindes mötet med lejonen där. Att få komma nära de majestätiska kattdjuren var en stor upplevelse på båda ställen, men det var samtidigt tydligt att något saknades hos lejonen på djurparken. Attityden i rörelsemönstret var annorlunda. Självförtroendet i både spaning, ansmygning och överfall skilde sig. Men mest av allt var det något i ögonen och ansiktsuttrycket som inte var detsamma. Blicken kändes inte levande. Det märktes att djurparkens konung saknade något, även om han inte viste vad. De äldre Lejonen i buren hade sedan länge anpassat sig medan de unga ibland gjorde halvtama jaktförsök. Det blev tydligt för mig att dessa lejon inte var ”Alive and kicking” som man säger ”over there”. Jag tror att de djupt inom sig kände att något inte stämde, att något inte var som det bäst kunde vara.

Känner du dig alive and kicking? Jag tror att det både kan vara så och kännas så!

Det handlar inte om att fly verkligheten eller att inte ta tjuren i hornen under livsdefinierande stunder. Stunder då vilka vi är, vad vi står för och vad vi är beredda att kämpa för genomgår eldprovet. Jag tror att alla vill känna att de är rätt person på rätt plats i rätt tid. Vi längtar efter att få känna mening och syfte med gnista i både ögon och hjärta.

Väl på plats i Sydafrika var jag tvungen att ta på mig nya glasögon, solglasögon då solen lös så starkt. Genom dem såg jag rätt lejon på rätt plats i rätt tid.

Det kan också vara nyttigt att ibland ta på sig ett par nya glasögon när man ser på sig själv och sin verklighet. Från en annan vinkel kan en ny sida av verkligheten visa sig.
Från den nya vinkeln kanske vi hittar syfte och mening med varför vi gör det vi gör och är det vi är.

Jag tror att vår längtan avslöjar en nåbar verklighet. Lyssna till ditt hjärta och släck aldrig den där vägvisande gnistan som vi alla har där inne. Följ den istället, och upplev hur du hittar ett liv där du känner dig fullt ut ”Alive and kicking”!

Många rynkar på ögonbrynen när jag berättar att jag endast var fyra år då jag för första gången ensam körde bil. Händelseförloppet utspelade sig en kväll 1986, ja, det fanns bilar även på stenåldern, då jag bestämt mig för att jag ville hälsa på hos min morbror. Vi befann oss hos mormor och morfar på landet, där jag dagtid kunde röra mig fritt, men inte vågade det då det var kväll och hade börjat skymma.
Jag bad min mamma skjutsa mig, vilket hon inte ville. Efter en stunds planläggande bad jag mamma om att få låna bilnycklarna. På frågan varför, svarade jag att jag ville hämta ett kassettband i bilen. Fick jag inte skjuts till morbror så ville jag lyssna på mitt favoritband. Med lurig blick och nycklarna i handen gick jag kallt ut till bilen. Min ett och ett halvt år yngre syster hade följt med och hon hoppade glatt in i baksätet samtidigt som jag klev upp i förarstolen. Efter att ha låst bildörrarna, för att förhindra intrång och problem på vägen, stack jag bilnycklarna i tändningslåset och vred om. Bilen skuttade till ett par gånger och rullade sedan sakta framåt. Om det var tur eller otur kan jag inte svara på, men ettans växel låg i och handbromsen var bara löst åtdragen. Nu körde jag bil, fyra år gammal, med min syster dansandes och jublandes i baksätet. Det var bara ett problem, jag visste inte hur man lade i backen. Därför var jag tvungen att ta vägen genom trädgården, köra runt huset och sedan genom taggtrådsstaketet ut till kohagen. Lyckades jag bara undvika den stora djupa dammen, skulle vändytan i hagen vara fullt tillräcklig. Enligt mina beräkningar skulle jag så snart trädgården var passerad på nytt, kunna svänga upp på landsvägen och ta fart mot mitt mål. Med tur i turen, om man kan säga så, såg min gamla halvblinda morfar oss svänga in i trädgården. Mamma påstår att hon aldrig hört morfar skrika kraftfullare. Som ett skott kastade min moder sig ut genom altandörren och nådde med blixtens fart fram till bilen. Efter en stunds studerande av det panikslagna ansiktet och de våldsamma knackningarna på fönstret, upphörde min syster med sin glada dans. Jag började förstå att jag borde öppna bildörren. Bara några meter från taggtråden och den strax därefter annalkande dammen tog bilturen slut. Som fyraåring och bilförare besatt jag en mycket hög kompetens, men dessvärre inte en matchande karaktär. Jag kände inte till mina begränsningar, inte riskerna, inte lagen och inte den otrevliga upplevelse jag utsatte människorna i min närhet för.

Det sägs att kompetensutveckling är avgörande för framgången i de flesta yrken. Inte lika ofta pratar man om vikten av karaktärsutveckling.
Jag skulle vilja påstå att karaktärsutveckling är lika viktigt som kompetensutveckling. Ju mer kompetens du får och ju längre och högre denna kompetens för dig, desto bättre karaktär behöver du för att kunna hantera din kompetens rätt under alla omständigheter.

Att jobba med sin karaktär är att fundera över hur man vill vara. Efter det att man vet hur man vill vara behöver man våga se sanningen om hur man är. Först då kan man påbörja sitt viktigaste livsprojekt. Att arbeta för att bli just sådan.

Vilka är dina livsvärderingar och livsprinciper? Hur ser din personliga och moraliska övertygelse ut?

Fundera igenom vilka svagheter du behöver hålla ett öga på hos dig själv. Tänk också igenom vilka av dina styrkor du behöver ge mer plats och energi åt för att de ska utvecklas. På så vis stärker du den svagaste länken samtidigt som du vässar spjutspetsen. Kompetens & Karaktär

Kompetensen ger dig framgång,
men karaktären gör framgången långvarig.