Jag blev väldigt berörd då jag hörde en pappa berätta om livsutvecklingen hos sina tre barn. Hans två äldre barn var från tidig ålder stjärnor i skolan med goda resultat på alla prov. Läxorna klarades av i en handvändning och till varje utvecklingssamtal kunde de som föräldrar se fram emot att njuta lovorden om sina barn. Den yngsta dottern, vi kallar henne Lea, hade det däremot desto svårare. Tiden att göra läxorna gav en smak av evigheten och omprovens frågor kunde hon utantill, men tyvärr inte svaren. Fadern beskrev hur de vid vissa tillfällen gjorde delar av läxan åt sin dotter, för att hon skulle få ha med sig en färdig läxa till skolan då och då. Som mamma och pappa hade de ont i magen både inför och efter Leas utvecklingssamtal. Besked om Leas svagheter och otillräcklighet var det enda att vänta. Hur skulle de kunna rädda självkänslan hos sin dotter och hjälpa henne att hålla modet uppe? Hur skulle de som föräldrar kunna ge sin älskade dotter ett liv med självförtroende och livsglädje?

Livsdrömmarna hos de äldre syskonen spirade medan Leas följde brandmansstångens färdväg.
Men det fanns en sak som gav Lea inspiration och självkänsla. När det gällde barnpassning var hennes självförtroende starkt. Lämnade man en skrikande bebis till henne så fick den ro. Hade någons barn en gång haft Lea som barnvakt var det bara hon som gällde framöver. Ingen kunde imponera som Lea när det gällde att ha känsla för barn. 


Åren gick och den nämnde faderns barn gick vidare från den ena årskursen till nästa och snart hade de nått vuxenlivet med fina utbildningar och spännande jobb. Fast inte Lea, hon kämpade fortfarande med att slutföra sin grundutbildning. Samtidigt som hon slet med skolan, fortsatte hon att ta de barnpassningsjobb hon kunde. De pengar hon fick in var små jämfört med hennes syskons löner och till råga på allt fick hon av både ”lyckade” syskon och vänner stå ut med förlöjligande kommentarer om barnpassning. Det var ju inget riktigt jobb.

Men för Lea var barnpassning det bästa som fanns. Hon gjorde det alltid så bra hon kunde. År efter år utvecklade hon sin talang. Det positiva ryktet lät inte vänta på sig och spreds över stan.

En dag hände det Lea knappt kunnat drömma om. Till staden flyttade en välbärgad sportstjärna, som behövde en barnflicka. I sitt sökande fick han snart höra om Lea. Han tog kontakt och Lea tackade med ett tjog fjärilar i magen ja till en träff. Sportstjärnan sa inledande att han hade hört att hon var stans bästa barnflicka och väntade inte med att ställa den magiska frågan. – Vill du jobba med mina barn? Lea svarade omedelbart; – Ja! Men stötte på patrull då stjärnan frågade om hon hade körkort. Med en obehagskänsla i magen svarande hon; – Nej, tyvärr, men jag håller på att spara pengar till det! Utan körkort kan du tyvärr inte jobba för mig, sa stjärnan. Med känslorna rusande över det okända slutet på denna fantastiska öppning, sa Lea, att hon skulle skynda på körkortsprocessen så mycket hon kunde. Medan hennes tankar desperat snurrade kring hur hon snarast skulle kunna få tag i ett körkort, avbröts hon då hennes drömarbetsgivare på nytt ställde frågan; – Vill du jobba för mig? Utan att förstå sig på situationen svarar hon instinktivt; – Ja! 
Berättelsens klimax uppstår när sportstjärnan på nytt säger att han hört mycket gott om henne. Därefter plockar han fram 75 000 kr ur bakfickan och säger; – Gå och ta ett körkort och kom sen och jobba för mig.


Jag behöver knappast berätta att Lea i jämförelse med både syskon och gamla klasskamrater snart satt på det finaste kontoret, hade den dyraste tjänstebilen, men bäst av allt, njöt av att ha fått sitt absoluta drömjobb!
Lyssna till dina drömmar vare sig de är statusladdade eller ter sig skrattretande i din omvärlds öron. Vem är du? Vad tror du på? Och vad vill du satsa ditt liv på?

Leas väg till drömjobbet gick via en seriös inställning till skola, de jobb hon hade för stunden samt ett kontinuerligt slipande på den unika ”Leas” talang och egenskaper.
Du och jag kan göra detsamma! Och vem vet var det kan föra oss…!

Under en ledarskapsutbildning fick jag prova på en spännande teambuilding-övning.
Slumpvis indelade i grupper, skulle vi under en begränsad tid bygga ett högt torn med hjälp av några spagetti, en snörstump och en bit tejp. På toppen av tornet skulle man placera en marshmallow. Den grupp som byggde det högsta fristående tornet mätt upp till marshmallowtoppen skulle vinna.
Mitt lag bestod av två ingenjörer, en lärare, en sjuksköterska och jag själv. Med min tekniska gymnasieutbildning och efterföljande studier och erfarenheter av ledarskap, kommunikation och motivation, hade jag en stor förhoppning om att vi skulle vinna tävlingen. Och så blev det! Trots många bra lag lyckades vi ta hem segern. Vårt torn blev 59 cm högt! Något som däremot förundrade mig var hur några lag med liknande kompetenssammansättning gick i mål med sina marshmallows placerade endast 5 cm över golvet på en hög ihopkrafsat byggmaterial. Tidsbegränsningen skapade både utrymme och stress för arbetet i grupperna. Utrymme som gjorde att många idéer kunde delas och samtidigt en stress som gjorde det svårt att enas om vilken konstruktion gruppen skulle välja att använda. Detta ledde till blandade resultat i de deltagande grupperna.

Stolt åkte jag hem från utbildningen med en rolig teambuilding-erfarenhet i bagaget. Några veckor senare testade jag övningen på yngre tonåringar under en elevrådsutbildning. Mitt självförtroende knäcktes då skoningslöst när ett lag byggde ett torn på 79 cm! Att bli så utklassad av ett gäng ungdomar som nyligen lärt sig multiplikationstabellen sved på djupet. Hur kunde vårt lag med sin höga kompetens förlora mot ett gäng ”outbildade ynglingar”?
Jag som självsäkert hade trott att mitt lags rekord skulle stå sig länge nog att ta plats i morgondagens historieböcker!
Då jag hade rekordet, förträngde jag det som nu istället blev en användbar ursäkt.
Under den tidigare utbildningen hade jag nämligen fått höra att förskolebarn uppnått lika höga resultat som ett lag bestående av VDs. Hur kunde det ha skett? Tydligen uppnås en multiplicerande kreativitet då människor med olika personligheter, bakgrund och erfarenheter bildar ett team.
Oliktänkandet, som skulle kunna upplevas som ett hinder för samarbete, blir istället nyckeln till framgång. När ett team med ett brett startfält av idéer lyckas nyttja principen om den kreativa spinoff-effekten, är succén nära.
Det är när varje idé får ta plats och värderas, som den multiplicerande faktorn tar vid. Varje tillvaratagen idé ökar den gemensamma erfarenhetsbanken. I denna process föds nya idéer som i sin tur öppnar upp olika kreativa tankespår.

Vikten av att brainstorming efterföljs av beslut kan inte nog poängteras. När ett team tillsammans går till beslut om handling, får de kreativa idéerna genomgå verklighetstestet. Oavsett framgång eller fall, kommer försöket öka erfarenheterna som ger nya idéer… som föder nya tankespår… som multiplicerar kreativiteten…som… hjälper dig att leva och agera med kreativitet som ett tillgängligt verktyg.

Dubbel kreativitet!
På slottets antika bibliotek brinner det i den öppna spisen. Framför den sprakande brasan står det två chesterfields fåtöljer, med ett schackspel upphöjt i sin mitt. Schacket, det högsta av spel, bjuder på spännande situationer som inte så sällan speglar en ledares vardag. Ena stunden ser framtiden ljus ut, möjligheterna är många och förhoppningarna stora. Man känner sig som kreativitetens mästare med sinnet fullt av spännande lösningar på hur visionen och målen om framgång ska förverkligas. Men plötsligt händer något oväntat på spelbrickan, och några i schacklaget får lämna planen. Inspirationen finns kvar men har tydligt dämpats. Lösningarna för den väntade framgången är färre men finns kvar i ett fåtal. Spelet fortsätter och man befinner sig i något som skulle kunna kallas schackets mellanläge eller vardagliga läge. Ansträngningen är ganska hög, kreativiteten känns begränsad, hur ska det sluta? Det är lätt att hamna i en defensiv och visionslös lunk. Man hoppas kunna skydda kungen, hålla drottningen vid liv och försöker samtidigt njuta något utav spelet. Just när du sitter och planerar kvällens måltid hör du motspelaren säga; schack matt! Du vaknar till som av ett blixtnedslag, och inser att spelet kanske är över. Du vill självklart inte förlora och då du intensivt stirrar på brädet över och över igen, försvinner allt runtomkring. Visst ska det finnas en väg ut och framåt! Efter en lång stund ser du möjligheten motståndaren har missat. Men du lyckas inte bara rädda kungen för stunden, utan ser också öppningen att samtidigt i dragen efter slå ut drottningen, ett torn och en häst. Wow! Läget har vänt! Med ny inspiration glömmer du bort allt vad kvällsmiddag heter, och spurtar framåt med liv i visionen och med en seger för ögonen!

Dubbel kreativitet, tänk om man kunde få ha det! Jag har många gånger befunnit mig i planeringsmöten, kreativa workshops eller konfliktsituationer där jag önskat att det fanns en överväxel av kreativitet att lägga i. Stunder då man ansträngt önskat att man kunde få knäcka idén som löser alla problem. När man nu hamnar i dessa kreativitetsfattiga stunder tror jag att det är två lägen man kan placera sig i för att boosta sin idéverkstad.

Det ena sättet är att befinna sig i ett avslappnat tillstånd i förhållande till sitt engagemang. Likt schackspelets inledningsfas. Ett tillstånd som lämnar utrymme och tid att tänka utanför de vanliga ramarna och den begränsande boxen. Semestern kan fylla en del av denna funktion.
Kanske minns du slutet av en lyckad semester, då du inför jobbstarten kände dig full av idéer och inspiration.
Vill vi vara kontinuerligt påhittiga behöver våra scheman innehålla stressfria partier som ger plats åt inventivt tänkande.

Det andra sättet är att ta några steg utanför sin komfortabla zon. Att låta sig utsättas för något som får sinnena att vakna till. Att anta en utmaning. Att välja att spela även om man inte vet om man kommer att vinna. För när vi möter en ny utmaning eller hamnar under press aktiveras en adrenalindriven och fokuserad kreativitet. Att agera under denna adrenalinkraft för länge kan bränna ut oss. Men samtidigt kan ibland just dessa skarpa ”schack-lägen” hjälpa oss att värdera verkligheten, öka sinnenas närvaro och tillföra den ibland saknade spänningen i livet.

Den dubbla kreativiteten finns att tillgå!
Aktivera den, ge den utrymme, och se hur den ibland bortglömda talangen åter infinner sig!

Plötsligt gör ett av de yngre lejonen en ansmygning mot de stora Eland-Antiloperna. Snart har avståndet kortats ner meter efter meter under några minuter av hög anspänning och adrenalinnivå hos både det jagande lejonet och hos mig som åskådare. Precis när situationen når klimax och tillslaget är nära, påminns både lejonet och jag om den tragiska verkligheten. Lejonens liv begränsas av djurparkens omgärdande 6 meters höga eltrådsförstärkta stängsel.

Fem år tidigare hade jag rest runt i Sydafrikas nationalpark Kruger och mindes mötet med lejonen där. Att få komma nära de majestätiska kattdjuren var en stor upplevelse på båda ställen, men det var samtidigt tydligt att något saknades hos lejonen på djurparken. Attityden i rörelsemönstret var annorlunda. Självförtroendet i både spaning, ansmygning och överfall skilde sig. Men mest av allt var det något i ögonen och ansiktsuttrycket som inte var detsamma. Blicken kändes inte levande. Det märktes att djurparkens konung saknade något, även om han inte viste vad. De äldre Lejonen i buren hade sedan länge anpassat sig medan de unga ibland gjorde halvtama jaktförsök. Det blev tydligt för mig att dessa lejon inte var ”Alive and kicking” som man säger ”over there”. Jag tror att de djupt inom sig kände att något inte stämde, att något inte var som det bäst kunde vara.

Känner du dig alive and kicking? Jag tror att det både kan vara så och kännas så!

Det handlar inte om att fly verkligheten eller att inte ta tjuren i hornen under livsdefinierande stunder. Stunder då vilka vi är, vad vi står för och vad vi är beredda att kämpa för genomgår eldprovet. Jag tror att alla vill känna att de är rätt person på rätt plats i rätt tid. Vi längtar efter att få känna mening och syfte med gnista i både ögon och hjärta.

Väl på plats i Sydafrika var jag tvungen att ta på mig nya glasögon, solglasögon då solen lös så starkt. Genom dem såg jag rätt lejon på rätt plats i rätt tid.

Det kan också vara nyttigt att ibland ta på sig ett par nya glasögon när man ser på sig själv och sin verklighet. Från en annan vinkel kan en ny sida av verkligheten visa sig.
Från den nya vinkeln kanske vi hittar syfte och mening med varför vi gör det vi gör och är det vi är.

Jag tror att vår längtan avslöjar en nåbar verklighet. Lyssna till ditt hjärta och släck aldrig den där vägvisande gnistan som vi alla har där inne. Följ den istället, och upplev hur du hittar ett liv där du känner dig fullt ut ”Alive and kicking”!

Många rynkar på ögonbrynen när jag berättar att jag endast var fyra år då jag för första gången ensam körde bil. Händelseförloppet utspelade sig en kväll 1986, ja, det fanns bilar även på stenåldern, då jag bestämt mig för att jag ville hälsa på hos min morbror. Vi befann oss hos mormor och morfar på landet, där jag dagtid kunde röra mig fritt, men inte vågade det då det var kväll och hade börjat skymma.
Jag bad min mamma skjutsa mig, vilket hon inte ville. Efter en stunds planläggande bad jag mamma om att få låna bilnycklarna. På frågan varför, svarade jag att jag ville hämta ett kassettband i bilen. Fick jag inte skjuts till morbror så ville jag lyssna på mitt favoritband. Med lurig blick och nycklarna i handen gick jag kallt ut till bilen. Min ett och ett halvt år yngre syster hade följt med och hon hoppade glatt in i baksätet samtidigt som jag klev upp i förarstolen. Efter att ha låst bildörrarna, för att förhindra intrång och problem på vägen, stack jag bilnycklarna i tändningslåset och vred om. Bilen skuttade till ett par gånger och rullade sedan sakta framåt. Om det var tur eller otur kan jag inte svara på, men ettans växel låg i och handbromsen var bara löst åtdragen. Nu körde jag bil, fyra år gammal, med min syster dansandes och jublandes i baksätet. Det var bara ett problem, jag visste inte hur man lade i backen. Därför var jag tvungen att ta vägen genom trädgården, köra runt huset och sedan genom taggtrådsstaketet ut till kohagen. Lyckades jag bara undvika den stora djupa dammen, skulle vändytan i hagen vara fullt tillräcklig. Enligt mina beräkningar skulle jag så snart trädgården var passerad på nytt, kunna svänga upp på landsvägen och ta fart mot mitt mål. Med tur i turen, om man kan säga så, såg min gamla halvblinda morfar oss svänga in i trädgården. Mamma påstår att hon aldrig hört morfar skrika kraftfullare. Som ett skott kastade min moder sig ut genom altandörren och nådde med blixtens fart fram till bilen. Efter en stunds studerande av det panikslagna ansiktet och de våldsamma knackningarna på fönstret, upphörde min syster med sin glada dans. Jag började förstå att jag borde öppna bildörren. Bara några meter från taggtråden och den strax därefter annalkande dammen tog bilturen slut. Som fyraåring och bilförare besatt jag en mycket hög kompetens, men dessvärre inte en matchande karaktär. Jag kände inte till mina begränsningar, inte riskerna, inte lagen och inte den otrevliga upplevelse jag utsatte människorna i min närhet för.

Det sägs att kompetensutveckling är avgörande för framgången i de flesta yrken. Inte lika ofta pratar man om vikten av karaktärsutveckling.
Jag skulle vilja påstå att karaktärsutveckling är lika viktigt som kompetensutveckling. Ju mer kompetens du får och ju längre och högre denna kompetens för dig, desto bättre karaktär behöver du för att kunna hantera din kompetens rätt under alla omständigheter.

Att jobba med sin karaktär är att fundera över hur man vill vara. Efter det att man vet hur man vill vara behöver man våga se sanningen om hur man är. Först då kan man påbörja sitt viktigaste livsprojekt. Att arbeta för att bli just sådan.

Vilka är dina livsvärderingar och livsprinciper? Hur ser din personliga och moraliska övertygelse ut?

Fundera igenom vilka svagheter du behöver hålla ett öga på hos dig själv. Tänk också igenom vilka av dina styrkor du behöver ge mer plats och energi åt för att de ska utvecklas. På så vis stärker du den svagaste länken samtidigt som du vässar spjutspetsen. Kompetens & Karaktär

Kompetensen ger dig framgång,
men karaktären gör framgången långvarig.

Har du hoppat från tiometerstrampolinen på badhuset?

Minns du känslan i maggropen, den speciella upplevelsen av att tyngdkraften hugger tag i dig, för att sedan dra dig neråt med en hastighet som bara ökar och ökar? Minns du tankarna du hann tänka? De där små sekunderna mellan det att du modigt tog steget ut över kanten, till det halvsköna momentet då du klöv den något hårda vattenytan? Kommer du ihåg när du strax därefter fick näsan över ytan och pustade ut med orden;”det gick bra”!

Hur föddes idén och vad fick dig att ta klivet ut i det okända? Förmodligen såg du någon annan hoppa, och hörde berättas om vilken fantastiskt härlig och spännande upplevelse det var. Eller var det åsynen av den majestätiska trampolinen som tornade upp sig där mitt i badhuset och tyst viskade; ”vågar du hoppa från mig”?
Jag gissar att allt började med en tanke som startade en process. En process av förberedelse både fysiskt och mentalt. En process som kulminerade i ett trampolinhopp värt att minnas.

För att få se ett mål uppnått kan man följa strategin ”SMARTA MÅL”.

Specifika
Att hoppa från tian på badhuset är ett specifikt mål. Målet är inte att köpa ett klippkort på badhuset, inte att hoppa från bryggan i havet, inte ens att hoppa från femman. Att hoppa från tian på badhuset är ett specifikt mål. Det är lätt att se när målet uppfyllts.

Mätbara
Ett hopp från tian är ett mål som kan mätas. Hoppar du från femman blir det vid en mätning uppenbart att du endast är halvvägs mot målet.

Arbetsplan
Förslagsvis köper du ett klippkort för 12 inträden på badhuset. Du skulle kunna gå en gång i veckan under tre månader. Möjligen börjar du med att hoppa från kanten 10 gånger, för att sedan anta ettans trampolin, treans, femmans och sjuans trampolin. När du väl hoppat från dessa höjder kan du till sist ta de stapplande stegen upp och ut på tians trampolin, där hoppet du haft i sikte slutligen utförs.

Realistiska
Låt din situation och dina möjligheter påverka vad som känns som ett realistiskt mål för dig och/eller din organisation.

Tidsbestämda
Hoppa i tid! Någon gång kommer det att vara för sent. Att hoppa från tian, stapplandes över kanten med rullatorn, vore i sista sekund. En rimlig tidsram för att kunna genomföra arbetsplanen gällande ett hopp från denna höjd skulle kunna vara tre månader.

Attraktiva
Ditt mål måste kännas attraktivt för dig. Du måste verkligen vilja se det uppfyllt för att förutsättningarna ska anses vara goda. I detta fall skulle jag tänka på upplevelsen av att för några sekunder få flyga, att få uppleva det fria fallet på väg ner mot vattnet. Jag skulle längta efter att få känna magen knyta sig i en blandning av förtjusning och nervositet. Jag skulle se fram emot att få berätta för mina vänner om hur jag trotsade min rädsla, byggde mitt mod och satsade allt för att få se mitt mål bli verklighet. Jag skulle tänka på värdet av att ha en upplevelsehistoria att stolt kunna berätta i mötet med människor.

Vilket är ditt SMARTA mål?

klicka här för att läsa pressurklipp från Värnamo Nyheter 7 April 2011

När jag var tolv år och besökte mina släktingar på den småländska landsbygden, fick jag utanför min morbrors hus syn på en shetlandsponny. För er som inte vet vad en shetlandsponny är, så är det en häst som ser ut som en stor hårig gris. I detta fall en ganska söt sådan i färgerna ljusbrunt och vitt. Inom mig väcktes då en idé, och jag började drömma om att få köra hästen med vagn. Jag frågade min morbror om det var möjligt, men fick svaret att detta var en vildhäst. Den var införskaffad endast med syftet att beta gräset i hagarna. En högeffektiv och självgående gräsklippare med andra ord. Tidigare hade jag tränat både katter och kaniner, nog skulle jag kunna träna denna häst! När jag sedan berättade om min dröm för mina föräldrar, fick jag höra att en häst endast kunde tämjas och tränas av erfarna och kunniga hästtränare, vilket nog egentligen var en sund respons av dem. Till sist frågade jag mina morföräldrar om saken, men fick där för tredje gången det hela bekräftat. ”Du är bara 12 år och har ingen erfarenhet av hästar, hitta du på något annat”. Min morfar var då runt 90 år gammal, klar i huvudet men nästan blind och oftast sittandes framför braskaminen lyssnandes på Sveriges radio P1. Nyheterna tolv gånger per dag. Jag visste att morfar var en gammal så kallad hästkarl, och med några smart ställda frågor fick jag honom att berätta om hästtämjning och hästäventyr möjliga att göra film i världsklass på. Kunde morfar så kunde väl jag! Min envishet höll drömmen vid liv och jag började planlägga för att göra verklighet av drömmen. Jag ringde Flyinge hästanläggning i Skåne för att luska ut information gällande tämjning av hästar. Efter det gick jag till biblioteket och lånade alla böcker de hade om hästträning. Som en egentligen ointresserad och oerfaren läsare tog jag mig igenom alla de fyra böckerna jag lånat från pärm till pärm. Med etapp ett, informationsinsamling avklarad, inleddes nu etapp två, alla planlagda skollovsresor till de småländska skogarna. Så snart träningen av hästen inletts dök problemet med att få tag i en vagn upp. Då få förstod allvaret i min hästförardröm, var insamlingsprojektet för inköp av hästvagn lönlöst. I det läget kontaktades farfar, som tidigare visat engagemang för andra galna drömmar. Farfar var en gammal ingenjör, dåmera pensionär och inte alltför rörlig. Jag bad honom hjälpa mig att konstruera och bygga en vagn. Under tre veckors tid träffades vi varje kväll och varje helg för att slutföra etapp tre, hästvagnsbygget. Efter många duster med den håriga grisen, eller jag menar hästen, kunde drömmen till sist förverkligas. Den lilla ponnyn drog glatt den lilla vagnen dit jag så önskade och med detta hade startskottet gått för många års efterföljande hästsportsintresse.

Att säga att alla drömmar kan bli verklighet vore att överdriva. Däremot tror jag att vi ger alldeles för få drömmar en verklig chans. Min erfarenhet säger mig att en icke uppfylld dröm ändå ofta öppnar nya vägar och dörrar när vi ger den en chans. Det lönar sig därför oftast att satsa och försöka, även om omständigheterna talar emot.

Du håller själv din dröm i din hand. Antingen skrotar du den, kanske lägger du den i något gammalt arkiv, eller så investerar du allt vad du har av energi, passion, kunskap och kontakter för att ge liv åt din dröm.

Min dröm mötte stort motstånd, ingen trodde på mig, och i princip lät ingen mig ens försöka. Men med dum envishet, och med en blandning av ovisshet och vishet blev drömmen om hästen och vagnen till sist en verklighet.

Dreams are coming true!